Festival. Allt det goda, allt det onda. Ja, jag har någon sorts hatkärlek till festivaler. Jag älskar musik, jag älskar att hänga med goda vänner, jag älskar att kunna balla ur utan att egentligen behöva bry sig ett smack. Men jag hatar att vara bakfull, jag hatar att inte kunna duscha, jag hatar bajamajor och jag hatar regn.

Om jag räknat riktigt rätt så har jag hittills varit på 12 festivaler. Några små, några stora, några med dåligt väder, några med bra, några i husvagn, några i tält. Och i det stora hela så har det varit fantastiskt. Antalet bra konserter jag sett vid Hulingens strand, alla öl jag druckit, alla kläder jag förstört, alla toaletter jag blivit full innan för att ens kunna använda.

Man brukar oftast placera musiken i topp på listan med saker som är viktigast när man är på festival. Detta är något som jag känt hamnat lite i skymundan, iallafall för min del. Visst, man köper inget festivalband om det inte finns bra artister på affischen. Men, man ser ALDRIG alla band man bestämt sig för att se. Jag minns många gånger då jag skitit att gå på en konsert med band som jag faktiskt vill se bara för att jag antingen varit för bakfull eller för att jag varit alldeles för bekväm i min solstol på campingen. Dem senaste åren har det nästan enbart varit för festandet som man åkt. Jag minns t.ex. när Soundtrack of Our Lives spelade med Göteborgs symfoniorkester på Way Out West ‘10 och jag valde att sitta i baren och ta en bärs. Varför liksom?! Samma festival sket vi i att se Chemical Brothers bara för att det regnade lite, vi hamnade iofs på en skitbra klubbspelning istället, men ändå. CHEMICAL BROTHERS!?
Sen finns det ju också dem spelningarna man har gått på men varit för full för att komma ihåg. Senast var Rex The Dog på Emmaboda ‘10. Jag älskar Rex The Dog, stod längst fram o allt. Kommer inte ihåg ett skit. Synd.
Men å andra sidan så har man ju sett hur många bra spelningar som helst, och haft hur kul som helst. Vilka minnen.

Men så i år, i bilen påväg hem från Emmaboda så kände jag inte suget efter nästa års festivaler (läs. detta års). Jag var så jävla trött på det. Då sa jag: Aldrig mer.
Visst, det kanske man brukar säga efter en veckas fest. Men man brukar också ändra inställning typ en vecka senare. Inte denna gång. Jag var slut som artist. Det höll i sig. Jag hade bestämt mig. Jag skulle aldrig mer gå på festival, om det inte innebar en hotellvistelse eller att man kanske skulle spela.
Jag började till och med boka in en massa “vanliga” spelningar inför 2012.

Sen började det igen, festivalerna släppte sina första akter. Jag stod fast vid mitt beslut. Sen släppte Roskilde Springsteen. Sist jag såg honom var med min mor, kanske vore kul att se med sina vänner. Men nej, jag skulle inte på festival. Festivalerna släppte fler och fler artister, intressanta artister, men jag stod fast.
Men till slut kom då dödsstöten. Refused var klara till Way Out West. Varför just detta år? Varför just en festival? Varför just Refused?

Jag var tvungen att se Refused, så var det bara. Bestämde mig att boka en endagars till Way Out West. Hade dem endagars? Nej.

Men oj, några dagar senare släpptes dem till Roskilde. Springsteen & Refused på samma ställe. Fan. Fan. Fan. Fan.

Så nu antar jag att vi ses på Roskilde iår. Eller inte. Eller kanske. Jag vet inte. Jag orkar inte. Fast ändå. Skit. Vad gör man?

(Bilden är från Emmaboda ‘10, tyckte den hade rätta känslan.)